~Skoluppgift, Novell~
Lämnade
När ska de öppna egentligen? Varför har de låst allt?
Jag, Simon och min bror Alex satt i vårt sexmannatält och pratade. Plötsligt lystes hela tältet upp och sedan började regnet att ösa ner. Det blev snabbt kallare och jag var rädd, jag har alltid varit rädd för åskan. Men killarna sa att det snart skulle vara över så det kändes bättre av att ha dem här.
Regnet hade slutat nu, klockan var nästan två, det var becksvart utanför tältet så jag sa god natt till Alex och Simon.
Jag vaknade helt kallsvettig av den hittills hemskaste mardrömmen jag har haft. Hur kan man drömma något så hemskt som att ens egna bror blir bortförd? De tog honom till någon stuga i skogen. Han satt i en stol, armarna var helt blåslagna och var fastknutna med ståltråd i stolen och benen likaså.
Men det jag vaknade av var det värsta. Hans ansikte var trasigt, det var blodigt, det var hemskt.
Jag låg vaken en kort stund sen somnade jag om igen. Den här gången drömde jag samma sak fast då satt Simon i en stol bredvid Alex. Han var fastbunden på samma sätt, men hans ansikte var inte trasigt.
Det var någon som öppnade dörren till rummet där de båda killarna satt.
Jag kunde inte se ansiktet men kroppen påminde om en ungdoms, långa smala ben, smal midja som man såg under den nästan genomskinliga klänningen. Hon hade långt blont hår med näst intill perfekta korkskruvar, sådana som jag alltid velat ha. Hon påminde om en ängel där hon stod med solljuset som lös bakom henne.
Hon tog ett osäkert steg framåt. Hon tog några steg till, hon stod nu precis framför Simon och Alex. Hon tog tag i Alex axlar och tittade honom i ögonen och sa ”jag ska få ut er härifrån”.
Alex kollade på henne och gjorde ett försök att le som svar.
Hon såg sig runt i rummet och gick sen till väggen utan fönster, hon tog bort något som satt på väggen. Hon gick tillbaka till Alex och knipsade av taggtråden med tången som hon tog från väggen. Alex tog tången ifrån henne och tog loss Simon.
Det var mörkt, det enda som gav någon form av ljus var månen. Det var tyst som i graven. Alex och Simon försökte hitta ut ur skogen. Deras befriare, ”ängeln” var inte längre med dem, i samma stund som Alex tagit loss Simon så försvann hon.
Jag vaknade ännu en gång kallsvettig, men nu vaknade jag inte i tältet. Mina ögon möttes av mammas oroliga, tårfyllda ögon. Hon log ett försiktigt leende. Jag kollade chockat tillbaka in i hennes ögon.
”Varför är jag här?” frågade jag.
”Ehmm.. Jag kan nog inte, eller jag får inte. Förlåt.” svarade mamma.
”Va?! Varför inte!? Vad har hänt med mig ?!”
”Snälla ta det lugnt, du måste ta det lugnt, du har inte gjort något.” sa mamma med sin vanliga lugna stämma..
”Men om jag inte har gjort något, varför är jag då fastspänd i en sjukhussäng?”
”Mamma snälla, vad har jag gjort?”
”Alex och Simon är försvunna. Vi åkte tillbaka till campingen för att hämta er, vi hade fått hör att campingen skulle stänga. Men när vi kom dit så hittade vi ett tomt tält.”
”Men hur är det möjligt?” frågade jag.
”Vi kollade överallt på campingen men vi kunde inte hitta er. Så vi gick in i skogen, och bara några meter längre in hittade vi dig, du låg där på marken i din vita nästan genomskinliga klänning.”
”Men om ni hittade mig i skogen, vad gör jag här då?!”
”Hej, jag är polischef Lundbäck, men ni kan kalla mig Mats.”
”Hej, jag är Sandras mamma, Karin.”
”Jag måste tyvärr be dig att gå ut, jag måste få prata med Sandra i enrum.”
”Ja, Sandra jag vet inte riktigt hur jag ska berätta vad som har hänt men jag ska försöka göra så gott det går.” Sa Mats.
”Ehm, ja, okej, det enda jag vet är att jag somnade i tältet och mamma och pappa hittade mig liggandes i skogen.” Sa jag med gråten i halsen.
”Ja angående det, din bror och Simon är fortfarande försvunna. Vi skulle vilja ha din hjälp med att hitta dem.”
”Men jag har ingen aning om var de är, sist jag såg dem låg de och sov i tältet.” Svarade jag snabbt.
”Jaha okej, så ni var alltså inte i skogen tillsammans?” Frågade Mats
”Nej! Jag lämnade aldrig tältet, men jag kommer ihåg en konstig dröm jag hade..”
”Kan du berätta om drömmen?”
Jag berättade det jag hade drömt om Alex och Simon, och deras befriare.
”Den där befriaren, eller ängeln hon låter väldigt lik dig.” Sa Mats.
”Ja jag vet.” Sa jag bekymrat.
”Men vad hände med henne?”
”Efter hon tagit loss Alex och Alex hade tagit loss Simon så försvann hon och det var då jag vaknade.”
”Okej, bra, tack så länge, men om du drömmer något mer får du gärna berätta det för mig.”
”Ja, det kan jag göra. Hejdå så länge.”
Fullmånen lös på himlen och jag kunde höra Simon och Alex röster. De uppmuntrade varandra om att hålla hoppet uppe. Alex sa att han inte orkade mer, men Simon svarade att han var tvungen att orka. De var tvungna att hitta mig.
Jag vaknade och sa till sjuksköterskan att jag ville prata med Mats igen. Hon gick ut ur rummet och kom tillbaka med Mats, jag berättade för Mats det jag drömt.
Han bad mig att följa med honom till skogen och leta efter dem.
”Där är Alex! Han står där borta bakom granarna, jag tror jag kan Simon bredvid honom också.” Ropade jag till Mats.
Jag sprang fram till Simon och Alex och möttes av Alex trasiga ansikte. Simon mumlade för sig själv, ”det är hon, du är ängeln”
*inte så bra men aja*
